Jag fick sån lust att skriva

Så jag skrev. Och nu vill jag inte publicera. Men det kommer jag vilja göra. Kanske inte det jag skrev nu, men något annat. Jag vill skriva. Jag har alltid älskat att skriva, men jag har glömt bort det på vägen. Nu är det dags att påminna mig själv att jag kan. Och att jag vill.

Dessutom är det snart dags för mig att börja en ny kurs, och vad är väl mer motiverande än lite studieflykt!

traditionsenligt måndagskludd

Ja, när det återigen blir dags att fly från det där andra skrivandet. Kanske är det så att det blir svårt att få det gjort så fort det måste bli gjort. Förmodligen blir det så. Jag gillar att skriva, men så fort det blir ett måste tar det stopp.

Än en gång handlar det om Utrecht. Staden där jag blev mig själv. Just nu känner jag mig dock inte som mig själv och kanske är det därför svårt att hitta rätt i skrivandet. Svårt att visualisera och sätta ord på det som egentligen är ganska självklart. En historia jag dragit så många gånger förr. ”Varför tycker du så mycket om Utrecht? Vad var det som var så speciellt?

Det tog fem månader att bli en ny människa. Hurdå? frågade en kollega. Åk på en utbytestermin i Utrecht vettja, svarade jag. Han skrattade och jag menade allvar. För mig var det så. Klyschor är väl så välanvända för att de faktiskt tenderar stämma?

Detta svammel kan vara det rörigaste denna plattform sett, så det får vara nog för mig. Dags att ta tag till det som faktiskt ska göras. Dags att sluta undvika.

tidig höst.

Det är spännande hur en kan gå helt upp i något en dag för att sedan nästan ha glömt det. Eller åtminstone ha ett så annorlunda perspektiv. Ibland räcker det med en dag, ibland tar det betydligt längre tid än så. När en är mitt i det är det svårt att se något annat, kommer det någonsin kännas annorlunda? Hur känslan kan falla över en, omfamna en och inte tala om hur länge den tänker stanna.

Hjärtesorgen i hans ord, jag behöver den. Trots att det smärtar kan jag inte sluta lyssna, och jag vill inte heller. Det blir en ventil, ett sätt att tänka på någon annans sorg istället för min egen. Han sjunger att du är värd att dö för och jag känner hur jag faller samman. Jag rasar, allting kring mig rasar. Jag lyssnar med kroppen, inte med öronen, alla sinnen på helspänn. Jag granskar till och med mig själv, genom dina ögon, och jag hatar det så. När orden går från hans mun till min själ är det mig han sjunger om. Det är jag som är jaget. Och jag hatar det så.

Jag hittade texten bland anteckningarna i min mobil. Det är fint ibland, att se tillbaka. Se på ett fragment ur livet från en annan plats, en annan sinnesstämning. Ibland är det vemodigt, skönt, neutralt. Jag har ännu inte bestämt mig för hur det är nu. Det är dags igen att vänta på nästa känsla.

Skriva

Parallellt med jobbet går jag en kurs som heter skriva. Där får vi – just det – skriva. En ny inlämning varje vecka. Seminarier. Lämna in igen. Jag gillar ju att skriva, därför är det ledsamt att jag inte tar mig mer tid till att göra det. Kanske skulle jag väcka den här platsen till liv igen. Strunta i allt som heter vardag och bara knappa in ett antal bokstäver när det känns som något jag har lust att göra. För att hålla skrivandet (och hjärnan) levande.

Kanske är det en flykt att skriva något helt annat än det jag faktiskt behöver skriva. Må så vara, för då skriver jag i alla fall något alls.

Tigerdrottningen

Förra onsdagen, den 30 april släppte Kent sitt nya album, Tigerdrottningen. Nummer 11. Ännu ett fulländat mästerverk säger jag som det absolut objektiva superfan jag är. Det går liksom inte ens att beskriva vad jag känner för det. Ibland kan jag undra om Jocke skrev raden ”det finns inga ord för det, på det här jävla språket”, så att vi fans skulle kunna beskriva vad vi känner för deras musik. För det är ofta så jag känner. Kanske ger jag mig på det en annan dag, men än så länge lägger jag en länk och några textrader som fick mig att fälla tårar redan vid första genomlyssningen.

Innan himlen faller ner så är du allt jag har
Jag ska göra allt jag kan för att ha dig kvar
Innan himlen faller ner så är jag allt du har,
och jag ska göra allt som står i min makt för att du ska få ha mig kvar

Det här med träning

Jag har äntligen börjat få lite rutin på att gå och träna. Det tog mig flera månader av att bo fyra minuters promenad från gymmet innan det hände något, men nu är det på gång. Det började med att jag hittade ett pass jag verkligen gillade, ett danspass på tisdagar. Då blev målet att regelbundet gå på det. Sedan testade jag pilates på torsdagar. Jag trodde inte alls det skulle vara min grej, i sin lite yogaliknande stil. Men det visade sig visst passa mig. Nu har jag varit ett par gånger och jag känner att jag börjar få kläm på andningen och rörelserna. Långt ifrån perfekt, men jag kan redan nu känna en utveckling. Det gäller bara att jag låter mig själv fatta det. Av någon anledning har jag ett inneboende motstånd mot att träna, jag kan lägga lika mycket tid som det hade tagit att gå och träna på att hitta på ursäkter för att slippa gå att träna. Men det får bli ändring på det nu.

Igår tog jag mig (spontant) till ett tabata-pass på trettio minuter. Vad jag kan säga om det? Det var tur att det inte var längre än trettio minuter… Skämt åsido så tänkte jag under passet på två saker. Nummer ett var i stil med ”åh hjälp, detta klarar jag ju inte alls av, jag är alldeles för svag. Aldrig igen.” Tanke nummer två blev istället en lite mer inspirerande sådan. ”Om jag inte orkar träna trettio minuters styrka så borde jag se till att göra det oftare eftersom man u-t-v-e-c-k-l-a-s. Snart igen!” Därför tänker jag stå kvar på mitt bokade pilatespass ikväll och inte avstå med en ursäkt om att träningsvärken från igår kommer göra att jag inte orkar. Om fallet så är så får det visa sig på passet och inte i mitt huvud flera timmar innan det!

En annorlunda start på veckan

Vanligtvis börjar jag veckan med att delta i måndagsmötet på den arbetsplats jag jobbar extra på. Idag var fallet inte så eftersom mötet är flyttat till eftermiddagen. Detta påverkar mig egentligen inte nämnvärt eftersom jag och Julia bestämde oss för att studera på skilda håll idag. Ändå känns det lite konstigt och det är intressant vilken vanemänniska man är trots allt. Det känns nästan som om det vore söndag.

Dagen har jag så här långt spenderat med en bok om medier och socialisation och med min dator. Ständigt med en tekopp i handen. Jag är inne på tredje koppen och har också provat lika många olika sorter. Vitt te, rött te, örtte. Inser när jag ser det svart på vitt att jag naturligtvis borde sluta cirkeln med också en kopp grönt senare. Om ungefär en timme är det dags för mig att pallra mig iväg till det senarelagda mötet så att jag inser att det var måndag också denna veckan.