Månad: november 2014

traditionsenligt måndagskludd

Ja, när det återigen blir dags att fly från det där andra skrivandet. Kanske är det så att det blir svårt att få det gjort så fort det måste bli gjort. Förmodligen blir det så. Jag gillar att skriva, men så fort det blir ett måste tar det stopp.

Än en gång handlar det om Utrecht. Staden där jag blev mig själv. Just nu känner jag mig dock inte som mig själv och kanske är det därför svårt att hitta rätt i skrivandet. Svårt att visualisera och sätta ord på det som egentligen är ganska självklart. En historia jag dragit så många gånger förr. ”Varför tycker du så mycket om Utrecht? Vad var det som var så speciellt?

Det tog fem månader att bli en ny människa. Hurdå? frågade en kollega. Åk på en utbytestermin i Utrecht vettja, svarade jag. Han skrattade och jag menade allvar. För mig var det så. Klyschor är väl så välanvända för att de faktiskt tenderar stämma?

Detta svammel kan vara det rörigaste denna plattform sett, så det får vara nog för mig. Dags att ta tag till det som faktiskt ska göras. Dags att sluta undvika.

Annonser

tidig höst.

Det är spännande hur en kan gå helt upp i något en dag för att sedan nästan ha glömt det. Eller åtminstone ha ett så annorlunda perspektiv. Ibland räcker det med en dag, ibland tar det betydligt längre tid än så. När en är mitt i det är det svårt att se något annat, kommer det någonsin kännas annorlunda? Hur känslan kan falla över en, omfamna en och inte tala om hur länge den tänker stanna.

Hjärtesorgen i hans ord, jag behöver den. Trots att det smärtar kan jag inte sluta lyssna, och jag vill inte heller. Det blir en ventil, ett sätt att tänka på någon annans sorg istället för min egen. Han sjunger att du är värd att dö för och jag känner hur jag faller samman. Jag rasar, allting kring mig rasar. Jag lyssnar med kroppen, inte med öronen, alla sinnen på helspänn. Jag granskar till och med mig själv, genom dina ögon, och jag hatar det så. När orden går från hans mun till min själ är det mig han sjunger om. Det är jag som är jaget. Och jag hatar det så.

Jag hittade texten bland anteckningarna i min mobil. Det är fint ibland, att se tillbaka. Se på ett fragment ur livet från en annan plats, en annan sinnesstämning. Ibland är det vemodigt, skönt, neutralt. Jag har ännu inte bestämt mig för hur det är nu. Det är dags igen att vänta på nästa känsla.