tidig höst.

Det är spännande hur en kan gå helt upp i något en dag för att sedan nästan ha glömt det. Eller åtminstone ha ett så annorlunda perspektiv. Ibland räcker det med en dag, ibland tar det betydligt längre tid än så. När en är mitt i det är det svårt att se något annat, kommer det någonsin kännas annorlunda? Hur känslan kan falla över en, omfamna en och inte tala om hur länge den tänker stanna.

Hjärtesorgen i hans ord, jag behöver den. Trots att det smärtar kan jag inte sluta lyssna, och jag vill inte heller. Det blir en ventil, ett sätt att tänka på någon annans sorg istället för min egen. Han sjunger att du är värd att dö för och jag känner hur jag faller samman. Jag rasar, allting kring mig rasar. Jag lyssnar med kroppen, inte med öronen, alla sinnen på helspänn. Jag granskar till och med mig själv, genom dina ögon, och jag hatar det så. När orden går från hans mun till min själ är det mig han sjunger om. Det är jag som är jaget. Och jag hatar det så.

Jag hittade texten bland anteckningarna i min mobil. Det är fint ibland, att se tillbaka. Se på ett fragment ur livet från en annan plats, en annan sinnesstämning. Ibland är det vemodigt, skönt, neutralt. Jag har ännu inte bestämt mig för hur det är nu. Det är dags igen att vänta på nästa känsla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s