The relapse

Välkommen till del tre i den socker-följetong detta visat sig bli. Denna helg har jag haft ett återfall i sockerfällan. Åkte igår förmiddag hem till familjen tillsammans med faster och farbror som hälsade på över helgen. Fram kom mazarinkaka, kladdkaka och irish coffee. Igår var jag lite duktigare och nöjde mig i alla fall med två lite mindre bitar. Sedan blev det en bit till av den där mazarinkakan. Och idag ska vi inte ens tala om. Då gick jag totalt bananas och åt och åt och åt. Ingen vacker syn, men så kan det gå. Nu är jag tillbaka i hemmet utan sötsaker. Förövrigt är det för närvarande också hemmet utan mat. Något jag får se till att åtgärda inom kort.

När jag kom hem idag startade jag upp en liten krasseodling i ett försök att väga upp kakhaveriet. Under de fåtal timmar som passerat sedan jag hällde upp vatten och frön har jag flera gånger varit framme för att se om det hänt något. Om jag vet att det tar cirkus en vecka innan det är klart? Ja. Tålamod much! Jag har också odlat mynta som jag hoppas att jag ska kunna driva upp i mitt fönster. Håller nu båda tummar för att det går vägen!

Update: sockerbombad

Så var det ju det där med socker-rehab. Jag måste säga att det gått förvånansvärt bra. Några snedsteg tvingas jag erkänna (vienetta och pannacotta) och jag har rört mig i vissa gråzoner (läs: popcorn och ett chips eller tre). Snedstegen är dock begränsade till födelsedagsfirande, och det var ju faktiskt ett okej fusk redan från början. Jag har istället druckit en väldans massa te och smarriga smoothies. Som snacks har det någon gång blivit popcorn eller jordnötter. Eller ingenting alls, för så mycket snacks behöver man faktiskt inte äta. Igår bjöd jag bort mina sista hembakta kakor. Så var den distraktionen borta och jag får istället tillåta mig att baka nya kakor när jag funnit den sockerbalans ett av mina teer så vänligt säger sig hjälpa mig att uppnå. Det är förövrigt gott och har smak av choklad.

Ärtsnacks

Idag har jag pysslat i köket. Vegetarisk lasagne, hemmagjord ärtsoppa på gula ärter och ärtsnacks blev resultatet. Nu får jag se till att mina studier blir gjorda också, annars blir lite väl mycket på schemat imorgon förmiddag!

20140331-211803.jpg

Sockerbombad

Jag måste ta tag i mitt sockerintag. Det är dags för mig att sluta slentrianäta godis, kakor, glass – you name it – och istället börja tänka efter innan. Jag har aldrig varit och tänker inte heller bli en person som avstår födelsedagsfikat eller vägrar smaka någons nybakta kaka. Jag orkar inte vara den som alltid tänker på vad jag äter. Men jag har också tröttnat på att vara den som är där och plockar i godisskålen bara för att den finns eller mekaniskt äter tills det tar slut. Det är verkligen inget fel att äta hembakta kakor eller att köpa lösgodis, men jag känner att jag lite grann har tappat kontrollen. När en kaka alltid blir fyra eller när handen söker sig till godispåsen även efter att jag konstaterat att jag inte är sugen är det dags att jag faktiskt skärper mig.

Någon gång får det liksom räcka. Den gången är när jag känner att jag inte mår bra av att äta så mycket som är så onyttigt. Och det är nu. Dessutom, vem är jag att tala om för andra att de ska sluta röka eftersom det är en farlig, onyttig, dyr och onödig vana när jag själv inte kan låta bli att suga i mig alla spår av socker jag har i min lägenhet. För att sedan gå iväg och införskaffa nytt.

Nej, jag kommer med största sannolikhet aldrig att sluta äta choklad. Jag vill inte tacka nej till tårtan på kompisens födelsedag. Jag tänker dricka coca cola och jag tänker äta chips. Men jag måste sluta göra det av vana och istället äta godisbiten när jag faktiskt är sugen. Därför sätter jag nu mig själv i socker-rehab. Jag får se hur jag gör med de födelsedagar som dyker upp det närmsta men i övrigt ska jag hålla mig borta från godis, läsk, kakor, glass och uppenbara sockerkällor. Jag kommer dock icke att ge upp min juice. Utan den – ingen morgon!

La Belle Epoque

Så hände det. Det som jag inte kan låta bli, inte kan hålla mig borta ifrån. Det började i samma stund jag vaknade och jag vet inte när det kommer att sluta. Kanske aldrig. Besattheten i att ta in varje vers, varje mening och varje ord. Varje andetag och varje ton. Att lyssna på en helhet och på varje sekund för sig. Kent alltså. La belle epoque. Jockes röst som alltid letar sig in, där allra längst in. Biter sig fast och släpper liksom aldrig taget igen. Och som jag älskar det. I mina öron växer LBE med varje lyssning. Den gör det med en text som så rakt och genomtänkt speglar nutiden och en refräng vars känsla får luften att gå ur mig. Som så många gånger förr måste jag inse och acceptera att jag inte med ord kan beskriva min upplevelse av Kent. Kort och gott – jag älskar dem.

Alla för alla och en för en
Så börjar vi om igen

 

Bild

House

Det här att det gick 18 dagar innan jag skrev igen. Det var ju inte alls tanken, men allt blir inte som man tänkt sig. Idag tog jag mig samman och tog mig till gymmet. Bara bestämde mig, sådär som man måste göra om någonting någonsin ska ske. Och OM jag är glad att jag gick. Allt var rätt! Grym instruktör, peppig musik och en rolig koreografi. När jag kom hem var jag 1) helt slut och fick lägga mig på golvet och 2) så otroligt glad! Att jag har låtit mig själv glömma hur kul det är att gå på danspass är så himla tråkigt. Men nu har jag påmint mig själv och nästa veckas pass är redan bokat. Ser redan fram emot det!